Västvärldens kanske viktigaste filosof under 1900-talet, men också nationalsocialist. Martin Heidegger har åter hamnat i rampljuset efter att hans dagböcker från 30-talet publicerats. Anna-Karin Selberg har läst dem.
↧
Dagböckerna avslöjar att Heidegger verkligen var nazist
↧
Framtiden på 78 sätt
Det är dags att göra sina strategi-likes för att hänga med i höstens kulturkalender. Där hjärtat tvekar inför kvartersgalleriet med de kala väggarna och de tända värmeljusen eller puben med blueskvällar, där ska tummen upp. Något kul och bra kommer, någon gång, att hända. Förlaget Chateauxs pocketserie förtjänar en helhjärtad like: ”för poesi som ännu inte börjat och för poesi som tagit slut.”
Sjuttioåtta uppslag till sf-romaner hämtade ur Linus Andersens anteckningsbok lästes upp i sin helhet av författarna Leif Holmstrand och Pär Thörn i Malmö Konsthalls bokhandel i onsdagskväll. Häpnadsväckande, roliga och obehagliga mikronarrativ, med tydlig smak av profetia. Uppslag 34: ”Det finns inga föräldrar. Förklaring ges ej.”
Pär Thörn, ljudkonstnär och konceptuell författare, med omisskännlig stämma och hetsigt kontrollerad syntax. Leif Holmstrand, författaren och konstnären som omskapade möjligheterna för kropp och bild i 00-talets svenska poesi. Förenade av en vag, utopisk expertis inom möjlighetens litteraturer.
Författarna säger sig ha hämtat texterna ur en grön anteckningsbok, upphittad under en promenad i ett framtida Lund – i maj nästa år för att vara exakt. Här framträder en annorlunda historia och framtid med prägel av torr mystik, bestående av lika mycket fiction science som science fiction. Uppslag 73: ”Ingen överlevde. Reflekterande robotpersonal utan livsmål berättar nu de avlidnas historia.”
↧
↧
Nu talar Lyra Ekström Lindbäck med en snällare röst i "Ett så starkt ljus"
Lyra Ekström Lindbäck, 24, attackerade läsaren i sin förra bok.
Nu talar hon med en snällare röst – men har fått kämpa för att hitta den.
Nu talar hon med en snällare röst – men har fått kämpa för att hitta den.
↧
”Allt är självupplevt men allt är påhittat”
Lyra Ekström Lindbäck, 24, attackerade läsaren i sin förra bok.
Nu talar hon med en snällare röst – men har fått kämpa för att hitta den.
Nu talar hon med en snällare röst – men har fått kämpa för att hitta den.
↧
Himlen var oskyldigt blå
.jpg?h=857035879c9e1ad7ab695336cabbc08d&fill=False&cut=False&ql=Undefined)
"Himmelstrand" är en fantastiskt väl vald titel på en roman som vill dra nytta av människans horror vacui, vår skräck för tomrummet.
↧
↧
Talkshow med Ola Salo ställs in
P2 Pratshow, den talkshow som skulle ha arrangerats under musikfestivalen Music Around på Palladium i Malmö den 7 oktober, ställs in. I showen, ett samarbete mellan Musik i Syd och SR, skulle bland andra Ola Salo och Nadin al Khalidi talat om att våga gå sin egen väg. Musik i Syd hoppas kunna återkomma med konceptet, säger de. Årets Music Around har temat Stravinsky.
↧
Skämtsamt farväl av Joan Rivers
Det var kändistätt när komikern och tv-personligheten Joan Rivers begravdes i New York. Söndagens avsked blev precis som hon själv önskade i en bok 2012: En stor nöjestillställning (A big showbiz affair).
↧
Wåhlander lyckas med sitt uppdrag
Jakriborgssalen, Hjärup, 6/9. Lundalands filharmoniska orkester. Dir: Kristofer Wåhlander.
↧
Konvention som måste bli lag
Som barn diggade jag Boney M:s låt ”We Kill the World (Don’t Kill the World)” som består av två delar: En där bandet sjunger slängigt om hur vuxna förstör naturen med krig och utsläpp, och en där barn vädjar sprött och insiktsfullt om att vi måste rädda planeten.
Det är slitna ord i en uppsjö av liknande låtar, tänker jag nu vid en omlyssning, men de är lik förbannat sanna: Vi vuxna håller framtiden i våra händer trots att den inte är vår, trots att vi inte kommer ta konsekvenserna, och därför måste vi tänka STORT.
Större än oss själva.
Större än jobb, jämställdhet och pengar för det kommer inte rädda oss från miljökatastrofer, tänker jag där jag vadar runt i smutsigt regnvatten. Och kanske större än Barnkonventionen?
Tjugofem år sedan nu, Sverige var ett av de första länderna i världen som stolt och civiliserat skrev under på att vi skulle följa FN:s konvention om barnens mänskliga rättigheter. Vi skrev under på att barn i Sverige har rätt att uttrycka sina åsikter i alla frågor som rör dem och att vuxna ska lyssna och ta hänsyn till deras behov.
Men – ärligt talat nu – vad hände sedan?
Eller, nyformulerad fråga: Vad hände inte sedan?
Barnkonventionen är en dimridå! skrev en desperat Suzanne Osten, före detta konstnärlig ledare för Unga Klara, och Margareta Rönnberg, barnkulturforskare, i våras (DN 25/4) och la fram ett provocerande förslag på sänkt rösträttsålder i Sverige, från 18 år till 6 år. Men de fick nästan inga (!) reaktioner på förslaget, några få mothugg men knappt ens det.
Är barnen en ickefråga? Undrar jag därför när jag vadar förbi rader av gapiga valaffischer. Nej, inte vad det gäller skolan. Där är barnen en het potatis. Men vad ska barnen lära sig i valfläskens framtida skolor, är det algebra eller att skyffla vatten som står på schemat?
Jag vet inte. Jag vet bara att om vi lyssnat på dem och försökt stoppa utsläpp och krig när Boney M var aktuella skulle vi inte ha varit där vi är idag, och om vi inte gör någonting nu heller, då drunknar vi. Eller barnen. Så det första vi kan göra är att omvandla Barnkonventionen till lag så som civiliserade grannländer gjort för evigheter sedan, men sen måste vi faktiskt göra mer än så. Vi måste tänka barnbarn, växter, djurarter, globalt och nytt och inte värja för slitna ord om att allt hör ihop. Att vi människor vadar runt på samma planet. För det är ju så.
↧
↧
Små bitar bäst
Lite förvånande, men ändå förväntat, är det att varumärket UKON nu sortimentbreddas med hjälp av en historisk roman.
Poeten Ulf Karl Olov Nilsson ikläder sig den brittiska succéförfattaren Hilary Mantels mantel och skriver en trehundra sidor lång, rapsodisk krönika över Tudorkungen Henrik VIII:s liv som språkfåle. Många gnägg blir det.
Nilsson är känd som notorisk lustlingvist av göteborgstyp, och när han nu påstår sig ha tagit steget över till den berättande prosan vill han inte göra sina inbitna fans besvikna. Här finns ingen Cromwell att grubbla över, bara en Cromwell att snubbla över. Det är Henrik Rex själv som fyller ut sidorna, svällande av verbal vällust. Han är det suveräna subjektet i den satskonstruktion som han kallar världen. Det gör honom med rätta självbelåten:
”Jag är vackrast av alla. Jag tar en pokal och ställer upp den på spiselhällen. Eller: jag tar pokalen från spiselhällen och ställer upp mig själv.”
Här berättas för all del, oväntat troget, hela den välkända historien om kungen som i sina fåfänga ansträngningar att skaffa sig en manlig arvinge förbrukar den ena hustrun efter den andra.
Men ”Jag befinner mig i ett överflöd av kärlek” är, som förhoppningsvis framgått, en bok där det är språket självt – skämten, upprepningarna, parodierna, de absurt exakta substantiven, de alltmer bisarra katalogerna, det maniska ordlekandet, de dopade citaten – som är protagonisten, aktören. Människorna är bara sina namn och språkdräkter.
Ofta blir det skojigt, som när ”död” och ”samlag” får byta plats i Bibelns katalog över straff för otuktsbrott: ”Om en man dödar en annan mans hustru, skall både äktenskapsbrytaren och äktenskapsbryterskan straffas med samlag.” Eller som när monarken fyrar av ett ”klang och jubeltal” byggt på tal hållna av Carl XVI Gustaf: ”Tackling climate change will require leadership and commitment. Jag ber Er nu förena Er med mig i ett leve för Fosterlandet. Leve England, leve det!”
Ibland blir det ändå mest studentikost och, ärligt talat, trögläst. Vitsarna koagulerar. Katalogerna liksom växer i munnen. Man drabbas av övermättnad och lägger boken ifrån sig. UKON:s roman är som en fet chokladtårta. Avnjuts bäst i små portioner.
Varför har då en sofistikerad språkfilosofiskt intresserad poet valt att skriva en roman om just Henrik VIII? I en av romanens sista dialoger får kungen säga att han redan som barn lärde sig att ”ord är ursprungliga. De har inget ursprung”. Det vill säga: liksom monarkerna är orden suveräna, de behöver inte legitimeras av någon riksdag eller någon given ”verklighet”. De skapar själva sin egen verklighet, sin egen värld.
Så paradoxalt då att hela det universum av utstuderat språk som skapats kring Henrik VIII:s problem med tronföljden – alla hans samtids lärda utläggningar, analyser, rättegångsprotokoll och alla vår tids romaner och tv-manus – har sin grund i basal biologi. Henrik fick inte söner. De söner han ändå fick överlevde inte barnaåren.
Han var språkets kung. Men naturen erkände inte hans suveränitet.
Jag tror att det är i denna klyfta UKON:s intresse för Tudorfursten slagit rot.
↧
Om konsten att göra det omöjliga
Det är onödigt att återaktualisera Marguerite Duras eftersom hon är ständigt aktuell, skriver Amanda Svensson.
↧
Se Børge Mogensens möbelklassiker i Kolding
När danske designikonen Børge Mogensen (1914–1972) hundraårsjubilerar är det inte bara hans stilsäkra möbler som lyfts fram. Få anar kanske att det bakom hans måttfulla modernism glödde ett häftigt temperament. I bitska debattartiklar gjorde han processen kort med 1950- och 60-talets massproducerade möbler. Inte minst den danska popdesignens kung, Verner Panton, fick klä skott för tidens slit- och släng-anda. Varför fylla trånga hem med soffgrupper, svällande som vattenfyllda skinkor, frågade Mogensen. Han ville formge ting som tjänade människan, istället för att ”med djævlens vold og magt at tilpasse mennesket til tingene”.
Upplärd hos den klassiska möbelkonstens mästare Kaare Klint ritade Mogensen själv lätta, praktiska möbler i naturmaterial för den moderna människans vardag, slitstarka nog att räcka en hel livstid.
Visst är alla hans skönt funktionella möbler på plats på magnifika Trapholt Design Museum i Kolding (t o m 4/10). Men det som gör utställningen verkligt intressant är dess förmåga att ge färg och närvaro åt livsverket av denne gigant från den danska designens guldålder.
↧
Klimatskepticismen frodas på högerkanten
Klimatskepticismen har slagit rot bland Sverigedemokraterna, skriver Martin Hultman och Ann-Sofie Kall.
↧
↧
Thomas Evertsson: Poeten är i första hand lojal mot den poetiska texten
Poeten är i första hand lojal med den poetiska texten.
↧
Teater JaLaDa gör ”Tyst”
Flerspråkiga teatergruppen Teater JaLaDa från Malmö har spelat sin första föreställning ”Parizad” i Malmö, Stockholm och Göteborg.
Nu är det klart att deras andra föreställning blir ”Tyst” som får premiär på Kirsebergs fritids- och kulturhus den 13 november. ”Tyst” handlar om Nadir och hans kompis Nadja och i denna föreställning blandas svenska och arabiska.
Teater JaLaDas två grundare ligger bakom verket där Vanja Hamidi Isacson skrivit manus och Rayam Al Jazairi regisserar och koreograferar.
↧
Som en ny Dawit
Den svenske läraren Anders Bergström, 57, har gripits av polis i Bahrain.
Anders Bergström har i många år delat sin tid mellan Sverige och Bahrain, och är numera både bahrainsk och svensk medborgare.
Hans dotter Fatima kämpar intensivt sedan Bergström greps i förra veckan för att svenska myndigheter ska uppmärksamma hans situation, och se till att få loss sin medborgare ur den ökända terrorpolisens grepp i Bahrain. Hittills med mycket begränsad framgång.
Visst låter det konstigt?
Det här borde man väl ha hört talas om?
Skälet till att ni inte har hört talas om det är att Anders Bergström inte heter så egentligen, utan Khalil Al Halwachi. Allt det andra stämmer däremot på pricken.
Sverige har alltså fått ett nytt Dawit Isaak-fall på halsen.
Vi har här en medborgare vars medborgarskap inte betraktas som helt, eftersom han inte har haft det sedan födelsen.
Det här är förödande för statens förtroende hos folket. Medborgarskap är binära, och ska så vara. Khalil Al Halwachi är hundra procent svensk, och förtjänar samma snabba hjälp som jag är säker på att hans fiktive kollega Anders Bergström hade fått.
↧
Luke Skywalker i syndafloden
.jpg?h=d45d175dfeb8de30acc8afa88450ff63&fill=False&cut=False&ql=Undefined)
Är det inte en jedi-riddare i 1800-talstappning man anar i Gabriella Håkanssons nya roman, undrar Per Svensson.
↧
↧
Tvetydigt porträtt
Siri Hustvedt väver ihop sina favoritteman på ett intrikat sätt i sin nya roman, skriver Arvid Jurjaks.
↧
Ett vilset musikgeni tar plats i helt ny salong
Michael Jackson och Mozart delade delvis samma öde.
Det menar skådespelaren Mattias Linderoth som spelar Mozart i ”Amadeus” på Malmö stadsteater.
Det menar skådespelaren Mattias Linderoth som spelar Mozart i ”Amadeus” på Malmö stadsteater.
↧
Varför en feministisk konstfestival?
Alexandra Hvalgren, konstvetare och en av initiativtagarna till Feministic Art, en feministisk konstfestival med popup-utställning som äger rum på Stpln i Malmö mellan den 9 och 12 september.
↧