Först Umberto Eco. När hans dödsbud kommer på nyheterna öppnar jag återigen den klassiska klosterromanen "Rosens namn" och flyr in i dess mordiska vargtimmar. Därnäst lämnar Lars Gustafsson oss, han ­vars kluriga böcker räckte både dag och natt. Sådana professorer får inte dö! Vem ska nu guida oss i bildningens pampiga, avklarnade arkiv? Kan någon annan trösta och roa mig med klara, sarkastiska reflektioner?

Ja. Min hand faller på ”Nattens historia” av Gunnar Broberg. Professor emeritus i idé- och lärdomshistoria i Lund. Fick Augustpriset 1992. Vad som hållit honom vaken är detta: trots att halva dygnet är natt, har dessa timmar föga plats i historiebeskrivningen. Natten rymmer vilan, det intima samlivet, drömmarna, tjuvarna och spökena, ändå är den oftast undanskuffad både i redovisningarna av vad som hänt, och i råden om hur dygnet bör skötas.

Gunnar Broberg samlar fakta, citat och begrundanden om människans nattliga historia. Greppet påminner om en av fjorårets mest hajpade faktaböcker, Yuval Noah Hararis ”Sapiens”. Den stora skillnaden mellan dessa båda böcker är att medan Hararis kortfattade historik över Homo sapiens framgångssaga (som allt fler befarar även snart blir både vår och planetens undergångsberättelse) är mest spännande i början när boken spekulerar kring hur människans värld tedde sig under stenåldern, är "Nattens historia" en mer trögstartad läsning, men där jag för varje sida belönas allt mer. Kanske är författarens avsikt att skynda långsamt och vartefter stegra musiken. Eller också beror min känsla bara på att jag påbörjade boken efter en natt med klen sömn, och natten därpå skänkte bättre vila, vilket bättre öppnade mina ögon.

För nattsömnen och dess villkor är ju centrala i varje liv. Den påverkar ­ eller direkt avgör ­både hur vi upplever dagen och vad vi lyckas göra av den. Antingen man måste sova akterseglad på en öde ö i en stormdränkt grotta där ilskna råttor och krabbor utgör enda sällskapet, eller skyndsamt och rutinerat ta en tandagnisslande tupplur innan fiendeflyget börjar nattbomba igen, för att ta två exempel ur alla spännande nätter som beskrivs.

Efter ett förord som professorsknarrar av förbehåll mot eventuella invändningar börjar essäerna, eller ”utflykterna” som Gunnar Broberg kallar sina stickspår, sjunga upp sig till en sagolik kör om nattens roll och villkor genom tiderna, särskilt i Sverige, under de senaste tusen åren.

Det noteras att det mesta av källmaterialet kommer ur Gunnar Brobergs eget bibliotek. Det verkar rymma mer än Alexandrias skriftsamlingar vid peak papyrus. Han kan sin Linné, sin Swedenborg, sin Stagnelius, sin Bremer, sin Boye, sin Strindberg, sin Wallace and Groomit och flera därtill: vi har att göra med en veritabel citatmaskin som plockar godbitarna ur memoarer, traktater, artiklar, reklam, dikter och anslag från de senaste tusen åren. Sover någonsin Gunnar Broberg?

Svenska nätter är intressanta genom sin stora variation; det visar Brobergs referat av utländska gästers förundran över ändlösa vinternätter och norrländsk midnattssol (den senare får genom tiderna renässans efter renässans vartefter nya besökare upptäcker den).

Genom sitt nattfönster låter Gunnar Broberg oss kika på kristnandets stränga schema för nätter och dagar, bondesamhällets lunk där djur, årstider och väder satte ut en cirkulär, ungefärlig tid som varken medgav eller krävde brådska. Och hur utvecklingen till sist gav nästan alla svenskar eget uppvärmt sovrum och därmed chansen till otaliga ostörda nätter men samtidigt verkar ha tagit ifrån oss det bästa med natten, dess ro.

För till slut är det nu som i nu. Natten är vad den alltid varit. Ändå har den skurits ner av alla våra ljus, av teknikens möjligheter och frestelser. Gym, banker, butiker och arbetsplatser har öppet dygnet runt. Allsköns nöjen och plikter, fasor och laster finns alltid en knapptryckning bort. Vi pillar på tangenterna och sover allt mindre trots kroppens konstanta behov.

Vi arbetar hårdast och mest i vinterns mörker och slappar i sommarens ljus trots att vi är gjorda för motsatsen. Den sömn som förr föll fritt över oss är numera en så svårfångad lyx att medicinerna, manickerna och manualerna för att få sova blivit massindustrier för allt från vanebildande kemikalier till hypnotisk mindfulness-mumbo-jumbo.

I alla tider har vi bekämpat och ogillat nattens mörker. Äntligen har vi vunnit. Men tydligen till priset av att vi mest av allt önskar oss natten åter.

Jag började skriva om det migrationspolitiska komplexet — invandring, mångkultur och rasdiskriminering — för tjugo år sedan. Då var kunskapsläget svajigt. Ingen visste särskilt mycket om hur den stora invandringen förändrade Sverige och resten av Europa. Var den en kostnad för välfärden, höjde den arbetslösheten, vilken roll spelade rasistiska stereotyper? Diskussionerna präglades av antaganden och värderingar. Forskningen hade teoretisk slagsida — som var fantastiskt utvecklande med sina globalpolitiska perspektiv, men också otillräcklig.

Nu är läget annorlunda. Äntligen börjar vi veta en del om migrationens samhällsekonomiska konsekvenser. Stora och små forskarrapporter duggar tätt. Och det verkar som att invandringens försvarare får rätt på avgörande stridsfronter.

Jesper Strömbäck, som är professor i journalistik och politisk kommunikation, har gjort en spaningsresa in i den nya migrationsforskningen. Utan invandring stannar Sverige är en ivrig pamflett med syfte att både upplysa och övertyga. Han skriver lite torrt och fantasilöst. Men det gör inget för här smattrar forskningsresultaten fram som uppiggande nyårssmällare. Man hoppar till, gång på gång, förvånad och överrumplad, av olika uppgifter som till exempel att 23 procent av alla nya jobb 2013 kom i företag som startats av invandrade. Det är helt enkelt de invandringsfientliga som saknar förankring i verkligheten.

I ett avsnitt har han räknat på konsekvenserna om invandringen stoppats helt 1990, om vi med andra ord levt i SD:s drömland. Svenskarna skulle då vara 17 procent färre, befolkningen äldre, kommunalskatterna med all säkerhet högre och samhällslivet fattigare: en tredjedel av landets läkare och universitetslärare, hälften av alla städare på hotell och kontor har ju invandrat. Det är slutsatser som stämmer väl med internationell forskning. Inget tyder på att invandringen bidragit till allmänt lägre löner, högre arbetslöshet, urholkad välfärd eller sämre statsfinanser. Migrationen har blivit ett naturligt inslag i modernt samhällsliv. Invandringen till Sverige är hög, men det är också utvandringen. Forskningen jagar bort gamla hjärnspöken.

Strömbäcks slutsats är enkel: den svenska välfärdsstaten hade knappast förverkligas utan invandring, och om den ska överleva och utvecklas krävs fortsatt stor invandring, bland annat eftersom den föryngrar, ökar och breddar arbetskraften. Invandringen behöver inte längre försvaras av uteslutande humanitära skäl, eftersom den ligger "i nationens intresse", skriver han.

Två invändningar mot slutsatsen återkommer hela tiden från invandringskritiker: arbetslösheten och de offentliga kostnaderna. Men ingen av dem är så enkel som det kan verka. Skillnaden i sysselsättningsgrad mellan invandrade och Sverigefödda är visserligen nästan störst i EU. Men om man granskar statistiken lite annorlunda framgår att sysselsättningen bland invandrade är högre i Sverige än i EU:s genomsnitt — och klart bättre än i Danmark. I Stockholms län är den sedan en tid faktiskt högre än bland Sverigefödda i resten av landet.

En stor studie från OECD visade nyligen att invandringens kostnader för statsbudgetarna är obefintlig eller kanske ett litet plus i en del länder. EU-kommissionen visade i en annan undersökning att den fria rörlighetens kostnader är minimala, även för Storbritannien. Sverige tillhör de länder där invandringen ändå är en viss kostnad för staten, som mest kanske en procent av BNP, möjligen lägre. Men statsbudgeten är inte samma sak som samhällsekonomin eller med en citerad forskares ord: "De ekonomiska fördelarna av invandring är entydiga och betydande, men de fiskala effekterna är beroende av hur politiken över en längre tidsperiod utformas. Det betyder att invandringens effekt på de offentliga finanserna kan vara negativ samtidigt som de ekonomiska effekterna är positiva."

Problemet är bara att främlingsfientligheten följer en helt annan rationalitet än den liberalt ekonomistiska som Strömbäck är uppslukad av. Att invandring främjar exporten biter inte på den som vill slippa stå i samma kassakö som kvinnor med slöja. Hatet handlar inte om pengar. Radikal nationalism och olika rasismer är synsätt som vilar på andra berättelser om människan och världen. Och jag önskar att Strömbäck tagit dem på större allvar.

Migrationen löser upp fasta föreställningar om nationer, medborgarskap och gränser. Det sprider rädsla bland folken och panik i de politiska systemen. Utmaningarna är komplicerade. Hur frigör vi oss från de rasistiska stereotypernas psykologiska och strukturella spärrar? Skapar migrationen nya former av solidaritet, tillit och politik? Det var den typen av frågor som den tidiga teoretiska forskningen försökte undersöka. Den ekonomiska och empiriska forskning Jesper Strömbäck presenterar ger viktiga svar på delvis andra frågor, men om den avskärmar sig från den politiska filosofin så blir även den otillräcklig i försöken att förstå migrationens omvälvande kraft.

Sångerskan Seinabo Sey säger att hon var rädd inför sitt framträdande på svenska Grammisgalan, i en intervju med The New York Times. Hon framträdde med omkring 130 personer, alla mörkhyade, som stod tysta bakom henne på scenen och stirrade ut över publiken. Tidningen beskriver det som "provokativt".

— Jag tittade på en del magasinsomslag och började tänka på situationen i Sverige med svarta som inte representeras i medierna. Jag ville bjuda in varenda svart vacker kvinna jag mött — jag känner så många i Stockholm — och ha dem på scenen, säger Sey.

Hon medger att hon kände sig rädd ett tag för hur framträdandet skulle tas emot.

— Jag kände mig som om jag lösgjorde mig från det svenska samhälle som varit så välkomnande. . .  Stirrandet kanske lämnade en sur eftersmak hos folk. Det var svårt för en del att ta det. Jag kunde se det i deras ögon. Men jag såg också många som stod upp, applåderade och var stolta, säger hon till tidningen.

Den skotska producenten och DJ:en Calvin Harris och artisten Rihanna slår återigen sina påsar ihop, skriver Entertainment Weekly.

Den nya singeln heter "This is what you came for", och det var Harris som spred nyheten via Twitter på onsdagen.

De två båda är inte okända för varandra. Superhitten "We found love" från 2011 är ett samarbete mellan de båda och de framförde tillsammans sången på jättefestivalen Coachella för någon vecka sedan.

Den nya låten släpps på fredag.

Den ukrainska dj:n Juicy M, aktuell med nya singeln "LA girls", kommer till sommarens Summerburst i Göteborg. Det gör även tyska Moguai och Norge-baserade Natalia Barbin, enligt ett pressmeddelande från arrangören Live Nation.

Sedan tidigare är bland andra Afrojack (Göteborg), Axwell & Ingrosso (Göteborg), Alesso (Göteborg och Stockholm), David Guetta (Stockholm), Icona Pop (Göteborg och Stockholm) och Kygo (Göteborg och Stockholm) klara för dansmusikfestivalen, som äger rum i Göteborg 27—28 maj och i Stockholm 10—11 juni.

"The office"-medskaparen Stephen Merchant ska göra en roll i den kommande "Wolverine"-filmen, skriver Independent.

Merchant, som tidigare har spelat i tv-serierna "Extras" och "Hello ladies", gör därmed Hugh Jackman, Patrick Stewart ("X-men"-filmerna), Boyd Holbrook ("Narcos") och Richard E Grant ("Girls) sällskap i den tredje actionrullen om den kloförsedde superhjälten.

Den ännu obetitlade filmen ska regisseras av James Mangold, som även regisserade "The Wolverine" från 2013, och beräknas få biopremiär i mars 2017.

Sopranen Elin Rombo tilldelas Operapriset, framröstad av tidskriften Operas läsare, för sin insats i "Written on skin" på Kungliga Operan i Stockholm.

Elin Rombo har tidigare sjungit i "Rosenkavaljeren" och "Don Giovanni" på Kungliga Operan, samt "Kärleksdrycken" på Göteborgsoperan.

Priset, som delas ut på fredagen, är på 25 000 kronor och har tidigare gått till bland andra Fredrik Zetterström, Malin Byström och Daniel Frank.

De som inte har fått tag på några plåtar till fredagens Adele-spelning på Tele2 Arena i Stockholm får en ny chans.

"Nu är produktionen för Adele på plats på Tele2 Arena och det innebär att vi kan släppa upp ett antal biljetter i flera sektioner till morgondagens konsert", skriver arrangören Live Nation på sin Facebooksida.

De sista biljetterna till spelningen, som är den brittiska världsstjärnans första i Sverige på över fem år, släpps klockan tio på fredagen.

När de första biljetterna släpptes i december sålde de slut direkt, liksom vid det andra biljettsläppet tidigare i april.

Skådespelaren Paul Rudd, känd från filmer som "Ant-man" och "I love you, man", ska göra huvudrollen i Ben Lewins kommande spionthriller "The catcher was a spy", skriver Deadline.

Filmen baseras på Nicholas Dawidoffs bästsäljande biografi med samma namn och handlar om Moe Berg (Rudd), en baseballspelare som under andra världskriget arbetade för den amerikanska underrättelsetjänsten Office of Strategic Services, föregångaren till CIA.

Manuset ska skrivas av Robert Rodat, som Oscarsnominerades för sitt manus till Steven Spielbergs storfilm "Rädda menige Ryan".

Eurovision Song Contest prisades på torsdagen med Charlemagnemedaljen för att bland annat ha bidragit till europeisk enighet. Björn Ulvaeus, prisutdelare vid ceremonin i tyska Aachen, framhåller musiktävlingen som "en del i den europeiska kulturen".

— Man ser väldigt lätt ned på Eurovisionen och klagar på att det är för mycket yta, men jag tror att timmarna som finalen håller på är ett av få tillfällen som man känner någon slags connection. Det är en känsla av enighet som är väldigt underskattad, säger Björn Ulvaeus till TT.

Tävlingen har förändrats mycket sedan Abbas vinst med "Waterloo" 1974 — på både gott och ont, säger Ulvaeus.

— Men rätt som det är drar väl något land ned den till någon slags unplugged och gör den till en sångtävling igen. Den kan inte överraska genom att bli mer överproducerad.

Nästa vecka väntar öppningen av ESC-utställningen "Good evening Europe!" på Abbamuseet i Stockholm.

— Vi har erbjudit oss att om nästa land som vinner vill ha den, så är den ambulerande.

I fredagens "Let's dance" ska deltagarna framföra danser på olika filmteman — då rycker skådespelaren och komikern Robert Gustafsson in som gästmedlem i juryn.

— Det var David Hellenius som frågade och i ett svagt ögonblick tackade jag ja. De ville ha någon som var aktuell med film just nu och film är det enda jag håller på just nu så det passade ju, säger Robert Gustafsson till Aftonbladet.

Enligt Anders Edholm, pressansvarig för "Let's dance", kommer Gustafssons poäng att väga lika tungt som de andra jurymedlemmarnas.

— Robert Gustafsson kommer inte att bedöma själva dansen utan det artistiska och hur väl deltagarna gestaltar sina rollfigurer, säger Anders Edholm till Aftonbladet.

"Let's dance" sänds i TV4 på fredag klockan 20.00.

Svenska Tove Lo kommer att uppträda tillsammans med popstjärnan Nick Jonas på amerikanska Billboard music awards den 22 maj, skriver Billboard.

De två kommer att framföra Jonas nya singel "Close", som släpptes på långfredagen, som Tove Lo sjunger på.

Showen kommer att sändas live på amerikansk tv från Las Vegas. Förutom Tove Lo kommer även bland annat Pink och Justin Bieber att uppträda.

Den 19-årige artisten Kalle Johansson fick en extra speciell konsertupplevelse på Tele2 Arena. Han fick gå upp och sjunga en duett tillsammans med Adele under den brittiska stjärnans konsert — inför över 31 000 åskådare.

— Vi kramades där (framför scenen) och då frågade jag "du vill inte ta en duett?" Och det ville hon ju då. Vi sjöng "Make you feel my love", säger Kalle Johansson, som kommer från Kalmar, till SVT Nyheter Småland.

— Det här har jag alltid velat göra, så jag kände bara att nu är tillfället och nu ska jag ta det här tillfället.

Kalle Johansson vann 2014 Sveriges Radio P4:s musiktävling "Svensktoppen nästa", vilket ledde till en plats i Melodifestivalen 2015 där han under delfinalen i Östersund tävlade med låten "För din skull".

Pseudopseudonym

Bästa Kulturkoftan! I mitten av mars lyssnade jag på en radiointervju med deckarförfattaren Jan Arnald med pseudonymen Arne Dahl (erkänner direkt att jag inte har läst någon av hans deckare). Dagen efter var det ett reportage i tidningen om honom och även där benämndes Arne Dahl som pseudonym. Härefter har Arne Dahl figurerat i ett par tv-program där man i ett av dem uttryckte att Arne Dahl är Jan Arnalds alter ego.

Arne Dahl verkar alltså oftast anses som en pseudonym. Men en pseudonym är ett sätt att skapa anonymitet. Vilket inte har varit fallet för Jan Arnald, som det verkar. Tänker särskilt på pseudonymen Bo Balderson som skrev elva samtidssatiriska och humoristiska deckare mellan 1968 och 1990. Fortfarande är det inte klarlagt vem Bo Balderson är.

Kan man verkligen hantera en pseudonym hur som helst? Vill man vara anonym eller inte? Bo Balderson vill det på riktigt! Borde inte alter ego vara ett riktigt val istället för en uppenbart oanonym pseudonym? Självklart ansluter jag mig till den riktigt anonyma skaran och min pseudonym är:

Hjärtrull

Bästa Hjärtrull. Det är såklart trams. Kan man inte bevara en hemlighet ska man inte skaffa sig pseudonym. Se på mig, jag har duckat för ettriga frågor om min verkliga identitet i över två år nu och jag är inte i närheten av att krokna. Allt jag svarar till den som vågar undra är: Jag är inte Jan Arnald i alla fall.

Att det var Jan Arnald som låg bakom pseudonymen Arne Dahl avslöjades för övrigt i just den här tidningen, av deckarkritikern Anders Hammarqvist, redan 2002. (Det vet jag eftersom Arnald själv skriver det, på en hemsida som för att ytterligare tramsa till det heter arnedahl.net.)

Jag har för övrigt alltid misstänkt att namnet Arne Dahl är ett misslyckat försök att skapa ett anagram av Jan Arnald. Jag föreställer mig hur den unge Arnald suttit där med bokstäverna framför sig och försökt pyssla ihop det men till sist frustrerat gett upp. Det är ju lite synd. Han kunde hetat Arnan Jald, eller Lajan Rand, eller Anna D Jarl, eller Ana Land Jr.

Om jag själv någon gång skriver en deckare ska jag i alla fall släppa den under pseudonymen Jan Arnald.

Drontens återkomst

Hej. Nu har det hänt igen. En ny dront. Även denne blir hertig. Men kronan på verket: Högsta dronthönset tror på storken! Vad säger Du? Eller vill Du att drontarna går samma väg som blöta melittapåsar?

Vänligen

Göran Rosborg

Käre Göran. Extra, extra! Read all about it! "Dronten tror på storken". Där har du en nyhet som borde kunna förpassa alla Sveriges miljöpartister till den för dem säkert väldigt svalkande mediaskuggan. Men å andra sidan, vad ska en stackars dront tro på om inte storken? Man får lägga sitt hopp i den kruka som står närmast. Det är väl ganska naturligt att en i praktiken utdöd och irrelevant klumpfot som en dront sätter sin tilltro till evolutionärt mer framgångsrika fjäderfän. "Dronten tror på dronten" hade varit ett mer oroväckande besked i det här fallet, om du förstår vad jag i så kallad överförd mening menar.

”Hamiltons kropp i bastun var en otrolig syn …” Så inleds texten på en av oljemålningarna i Oscar Guermouches serie "Männerphantasien", en titel tagen från tyske sociologen Klaus Theweleits avhandling om konstruktionen av manlighet bland en grupp tyska officerare ur frivilligkåren, efter andra världskriget. De sex målningarna omfattar textutdrag från olika skönlitterära verk skrivna av manliga författare, där mäns utseende beskrivs. I detta fall av Jan Guillou.

Guermouches verk är ofta textbaserade, hans kontroversiella examensverk på Konstfack bestod av citat ur antiryska marschsånger från svenska jägarförband skrivna på svenska flaggor. "Männerphantasien" är ett ovanligt lyckat exempel på kontextbyte, där det beskrivande i texten passar väl i målerimediet. Samtidigt som vi läser om heroiska manskroppar frammanas en bild, och vi blir också påminda om hur manlighet konstrueras såväl sociologiskt som i måleri och text.

En trappa ner på Krognoshuset hänger Majd Abdel Hamids broderier gjorda efter nyhetsfotografier av människor som dött till följd av kriget i Syrien. I klara, pigga färger med enkla grafiska former ser de nästan ut som fina övningar i perspektiv och textilteknik. Tills man ser titlarna: ”Man kastad från tak framför åskådare, Al Raqqa, Syrien”, ”Hög med flyktingar döda i en kylbil hittad vid en vägkant, Europa”.

Dagens konflikter och flyktingkriser, i den mån de uppmärksammas, utspelar sig även som visuella fenomen och det är en banal sanning att mängden bilder gör oss avtrubbade. Att Abdel Hamid lägger ner ca 80-100 timmar per broderi gör det svårt att inte se själva handarbetet som ett sätt att bearbeta vetskapen om lidandet, och sömnaden blir en form för att hålla kvar bilderna, att bromsa in bildflödet.

Liksom hos Guermouche är kontextbyte en viktig dimension i verken. Det blir något kusligt med hur de nio små broderierna presenteras, de hänger i en grupp i mitten av det dunkla källarrummet. Det enkla i att de lyfts bort från ett massmedialt sammanhang till ett nästan sakralt rum gör att de trots anonymiseringen av subjekten blir till en sorts minnesmärken som säger, igen och igen, detta är inte godtagbara dödsfall.

Allt handlar om ljuset som faller in i bilden. Om glimmande reflexer, strimmor av sol och skuggor som växer i dunklet. Platsen är av mindre betydelse. Nog har Carl Gustafsson utgått från rummet, när han rör sig från Glyptotekets salar till hemmets vrår. Men lystern är densamma, oavsett om han målar några pappkassar i farstun eller klassisk arkitektur. Känsligt modellerar han med ljus. Det räcker med hur morgonsolen tränger igenom rullgardinen. Med enkla medel når han en avklarnad skönhet som får mig att vilja stanna i hans blick.

Men dukarna på Galleri Final rymmer mer än så. Marmor och gips avtecknar sig mot väggar mättade med karmosinrött eller dovt azurblått. Växtlighetens skiftande grönska speglas i fönstren, medan interiör och exteriör glider in i varandra. På en och samma yta möts nutid och dåtid, när tidsskikt och rumsligheter kolliderar och dubbelexponeras. Ur ett perspektiv är allt glasklart, ur ett annat undflyende och gäckande.

"Avskedet" kallar han en av dessa målningar från Glyptoteket, där han raffinerat arbetar med överlagringar och speglingar. Ljuset spelar över en smäcker staty som hämtad ur antikens mytologi medan bladverket ger svalka. Allt reflekteras i glaset där konturerna av en kvinna skymtar, redan långt därifrån. Det är också mellan det beständiga och flyktiga han balanserar, med stilla rum fyllda av spår efter liv och skulpturer vars rörelse för alltid hejdats. Samtidigt, i den närvaro han målar fram, leder en dörr på glänt eller flöde av ljus löftesrikt vidare.

Angående arkitektur så har jag ett favoritcitat. Winston Churchill sa 1943: ”Vi formar våra byggnader och sedan formar de oss”. Lägg till något som den brittiske filosofen John Ruskin poängterade: om vi vill veta sanningen om ett samhälle bör vi studera dess konst och ingen konst är väl tydligare än byggnadskonsten som är skriven längsmed gatorna.

Det är inget radikalt påstående att de miljöer vi satt vår prägel på säger något om nutida ideal, men här är ett citat till, av litteraturkritikern Jean Starobinski: ”Ty människan anlägger den mask och den utstyrsel som förflyttar henne till den framtid hon strävar efter”. Inte endast samtidens idéer syns utan vi försöker forma våra omgivningar med hänsyn till det vi önskar bli.

Aktivitetsbaserade till exempel, det är vad några hoppas att vi kan vara, eller att vi delvis redan är, och rummens utformning kan stötta detta drag i oss. Vad betyder "aktivitetsbaserade" om man sätter det bredvid ordet "arbetsplatser"? I stället för att anställda har en fast arbetsplats så förvaras de egna sakerna i ett skåp och varje morgon måste ett nytt tillgängligt skrivbord hittas. Adjektiv som använts för att sälja in aktivitetsbaserad ordning – läs oordning – är flexibel och kommunikation men också substantivet demokrati används: rum ska inte hämma eller avgöra människans rutiner och arbete utan följa och förstärka vår förmåga till mångsidighet.

Oordning är en passande huvudrubrik på diverse trender som pågått sedan 1950-talet, till exempel dekonstruktion och relativism. Alltihop härrör ur viljan att bryta upp, omvälva och avslöja stela system som i sin tur förstelnar oss. När Ylva Johansson (S) var skolminister i mitten av 1990-talet sa hon: ”Vi vill inte ha lärare som står och undervisar vid katedern. Vi vill ha elever som söker sin kunskap själva.” Ett dumt yttrande, men utifrån en sympatisk längtan efter en Neo – huvudpersonen i filmen "The Matrix" från 1999. Neo personifierar idealet i trenden jag diskuterar: han spelar inte på givna villkor, han är den utvalde som behärskar systemet och omskapar det.

”Disruptiv innovation” kallas det på näringslivsprosa, uppfinningar som stör eller förskjuter etablerade marknader och allianser; den som skapar en marknad tar många gånger andelarna på den. Det Ylva Johansson önskade, tror jag, är omskapande och behärskande små nytänkande entreprenörer – genier att skicka rätt ut i världen för BNP-höjande verksamhet. Sådana genier blir reklampelare för det system de kom ur och för de politiker som införde det. Vår tillvaro genomsyras av sådan vilja till personlig marknadsföring.

Vi är benägna att ta genvägar – minsta möjliga insats för högsta möjliga utdelning. Att frambringa ett rejält och framgångsrikt skolsystem med ett jämlikt bildningsideal medför stor möda för politiker och skolpersonal men bringar kortsiktigt mindre stjärnglans till de berördas varumärken än jippon och pedagogiska experiment. I pr-avseende är det bättre att bygga Turning Torso än att lösa bostadskrisen. Vem vill verka utan att synas, när det blivit avgörande att synas för att alls verka?

Vi har ett varumärkessamhälle och därjämte en norm som säger att det i sig är fint att vara nydanande och framtidsorienterad, en norm som säger: ”klättra inte upp på jättars axlar – jättarna ger inte utsikt utan skymmer solen: fäll dem i stället!” Plussa på med en ytlig beundran för entreprenörskap och uppfattningen att utveckling kommer av ständig konkurrensutsättning av individer och organisationer. Resultatet blir ett klimat som inte bara tillåter ogynnsamma omständigheter, utan uppmuntrar till det.

I Niagara, Malmö högskolas nya byggnad på Nordenskiöldsgatan i Västra hamnen, har aktivitetsbaserade arbetsplatser införts. Här är några kritiska röster ur en artikel i ETC (23/10 2015): ”Det är ingen högskola. Det är ett museum”, säger Jean Hudson, professor i lingvistik. Malin Isaksson, lektor i freds- och konfliktvetenskap, berättar om kollegor med utmattningssyndrom och ångest inför arbetsplatsen. Caitlin Dwyer, utbytesstudent från Australien, påpekar att borden att plugga vid är för få i förhållande till eleverna.

Fastighetschef Birgitta Wikman kommenterar klagomålen med att det är bra att röra på sig och berättar att några anställda: ”säger att de inte vill byta tillbaka till slutna rum.” Slutna rum? Satt personalen i fängelse förr? Är individuella kontor per se förtryckande? Tvärtom, slutna rum är egna rum och sådana innebär ofta bättre möjligheter att verka i men har även en vidare symbolisk innebörd; den Virginia Woolf skriver om i essän ”Ett eget rum” – ett varaktigt, säkert och för individen organiserat eget utrymme ger större potential för integritet i arbetet.

Och till och med när det känns bra skadar bristen på egna rum personers uppmärksamhet. Den brittiske organisationspsykologen Matthew Davis har sammanställt mer än hundra studier om kontorsmiljöer: öppna kontorslandskap kan utöva en lockelse på medarbetare – man upplever sig som en del av ett mer tillbakalutat, innovativt företag men produktivitet och tillfredsställelse minskar jämfört med vanliga kontor.

I ett internmejl från Malmö Högskola står: ”Det är viktigt att lärare ska ha tillgång till sina böcker på arbetsplatsen. Böckerna skapar dessutom en trivsam atmosfär och signalerar till besökare vad verksamheten handlar om.” Signalerar? Tanken förs till genrebilder, den sort som illustrerar lättsamma artiklar; en stereotyp i genren är välstrukna människor, klädda i pastellfärger som minglar i öppna ljusgårdar där idéer föds och blandas med andra idéer oberoende av de hjärnor idéerna kom ur.

I ytterligare ett internmejl, om högskolans ljusstakar vid advent, meddelas: ”Placeringen är gjord så det blir symmetriskt från utsidan, så vänligen flytta inte på ljusstakarna”. Faran är att en miljö som värnar om attribut, rekvisita och representation skapas – något professor Mats Alvesson beskriver i en artikel i Svenska Dagbladet (18/8 2014): ”Vi får vad jag kallar för tomhetens triumf – fina skyltfönster medan substans, praktik och resultat blir mindre viktiga och får stryka på foten.”

Vår art dras till enkla lösningar, vi faller för rök och speglar om det paketerats förföriskt och vi har svårt att förstå vad som ger vad. En ordnad yta – fernissa, sipprar knappast neråt; samhällets institutioner kräver sunda fundament som står emot nedbrytande samhällstrender. God förvaltning helt enkelt och det är en osynlig konst, alla samhällets inrättningar tjänar inte på marknadsregler utan mår bäst av den redbarhet som kompetent och långsiktig skötsel ger.

Förvaltning är ett viktigt ord, ett annat är kropp och ett tredje makt. Allt som kan digitaliseras, kommer att digitaliseras sägs det: tekniken omformar människan men vi fortsätter att vara analoga. (I alla fall också.) Vi är omoderna på så vis att vi har kroppar som fordrar mat och utrymme, och i våra kroppar finns hjärnor som kräver organisation och tystnad för koncentration. Sjukskrivningstalen i Sverige ökar, aktivitetsbaserade arbetsplatser tycks kunna bidra till utmattningsdepressioner. De anställda på högskolan har en upplevelse av förlorad makt och det stämmer: makt har förflyttats från medarbetare till ledning. Budskapet är: Du är utbytbar, lämna inga spår. Att det inte är görligt att ta det ansvar som är ålagt en på arbetsplatsen ger stressjukdomar.

Mitt intryck är, sedan jag började granska frågan, att en våg där arbetsplatser görs om på detta vis sveper över landet. Företagsledningar argumenterar för att de behöver flexibla lokaler: ingen har råd att betala hyra för illa använda kvadratmeter.

Men, öppna kontorslandskap och aktivitetsbaserade arbetsplatser är ingen bra lösning på det problemet. I flera fall, som exempelvis med Helsingborgs Dagblads redaktion, har man fått överge det aktivitetsbaserade konceptet: medarbetare ägnade sig åt att finna en plats att arbeta på snarare än åt att arbeta.

Mest effektiv blir den arbetsmiljö där det beaktas hur våra kroppar och hjärnor fungerar och personalen har inflytande på sin tillvaro: det är inte enbart ljusstakarna som ska störas så lite som möjligt.